Som så många andra har jag förstås följt och imponerats av Emma Green Tregaros markering och förfärats av Isinbajevas skrämmande uttalande och fördömande av densamma, och jag har utvecklat några tankar om detta och om Rysslands utveckling med Putin på ett annat ställe.
Det är lätt för oss i Sverige att både skratta åt naiviteten i att tro att homosexualitet sprids genom propaganda samt att förfäras över den skrämmande människosynen som ett uttalande om homosexualitet som ett problem visar på. Nog har vi kommit längre än så i Sverige. Betydligt längre.
Jag är både glad och stolt över den förändrade synen på olika sexuella läggningar som sakta men säkert har märkts i vårt samhälle och i vår lagstiftning i Sverige. Det är varken sjukligt eller brottsligt att vara homosexuell, man får gifta sig och adoptera barn som vilket heterosexuellt par som helst och det blir allt vanligare att både kända och okända människor "kommer ut" offentligt eller i sin privata omgivning. Homosexualitet speglas nu även i reklamfilmer och barnböcker som något lika naturligt som heterosexualitet. Detta är jättebra och något vi verkligen ska vara stolta över.
Men innebär det att vi kan luta oss tillbaks att känna att nu är HBTQ-kampen slutförd, Prideparaden är överspelad, alla är lika mycket värda i allas ögon här hemma? Nej, precis som Jesper Svensson skriver i sin blogg Än finns mycket att kämpa för. Även om lagen uttryckligen förbjuder diskriminering p.g.a. sexuell läggning så förekommer det frekvent i verkligheten. Så sent som fram till i våras tvångssteriliserades fortfarande transsexuella i samband med könsbyte. Väldigt många människor tycker än idag att äktenskapets värde devalverades när även homosexuella par gavs rätt att ingå äktenskap. Fortfarande går många ungdomar och oroar sig något fruktansvärt för vilket bemötande de ska få av sina föräldrar och vänner när de en dag "kommer ut". Lagstiftningsmässigt har vi kommit långt, men attitydförändringar går långsamt, och den skrämmande utvecklingen i Ryssland påminner oss om att en utveckling faktiskt kan gå bakåt med fel personer vid makten.
Så, ja Pride behövs fortfarande. Kämpande liberaler som håller fanan för mänskliga rättigheter högt behövs för att driva attitydförändringen lite till. Målet måste vara att det i vardagen både i Stockholm, Bjuv, Kalix och Jönköping är helt naturligt att Lasse kysser Olle på parkbänken, att Ove tidigare har hetat Svea och att Lina inte behöver vara rädda för att farmor ska förskjuta henne om hon tar med sin flickvän på besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar